Har väldigt mycket och berätta. Men vill och kan tyvärr inte berätta så mycket som jag vill. Men. Just nu har det varit många hektiska dagar men jag tröstar mig med att veta att det snart är över, åtminstone för min del.

Hela skiten började med ett samtal ifrån någon som ville skoja. Personen hade ett mycket oproffisionellt beetende men påstod sig att ringa ifrån sjukhuset och sa att jag kunde vara smittat utav en sjukdom som kan ge frukstansvärda påföljder i framtiden. Tyckte det hela var skumt så jag gick raka vägen till sjukhuset. Ingen därifrån hade ringt mig. Alltså handlade det om en busringning. Jag är inte direkt känslig och man kan skämta med mig. Så jag försökte lista ut vem det var som kunde hata mig så mycket och ville förstöra för mig Givetvis hade det inte varit okej om det varit en fiende till mig som gjort detta. Men mer acceptabelt. Fick ett enormt stöd ifrån personal som har hjälpt mig att gå vidare med detta. De bad mig att inte spekulera men jag kunde inte låta bli. Efter att ha pratat med en person som ändrat sitt beetende mig otroligt drastiskt började jag ana saker. LÄS ana. Jag försökte stöta bort mina onda aningar för att jag kände mig så dum som lät mig själv att tro något så illa om den personen. När det sedan visade sig att jag hade all rätt att ha dessa misstankar var det som om någon gav mig en käftsmäll. Och nu när jag väl tänker efter är inte det värsta i hela historien att någon försökt få mig tro att jag hade en jobbig sjukdom. Det värsta är att det är någon som känner mig väl som gjort detta mot mig. Någon som påstått att jag vart betydelsefull i dennes liv försöker förstöra för mig och få mig att må dåligt?  Det var och är en förjävlig känsla. Dock fick den mig att känna  och framför allt förstå att det är ju fan inte mig det är synd om. Det är ju den här människan som måste vara väldigt splittrad och må mycket dåligt. Så dåligt att den kan försumma en vänskap för något som skulle vara ett skämt, till och med så dåligt att den inte vågar träda fram och be om ursäkt. Det är så svagt. Så klent, så jävla klent.

Långledighet, visst är det skönt, men kan lätt bli långtråkigt. I fredags stod Tjejkväll på schemat, kul hade vi! Och igår var det fotbollstittande i Odensbacken med D och Lollo! Gårdagen slutade med att jag somnade hemma, kl 20 ringde D och väckte mig, men trött som jag var orkade jag inte pallra mig upp så jag fortsatte sovandet. Har blivit en riktig sjusovare, innan var jag ju så himla morgonpigg? Blir iallafall storstädning idag, kvällen blir lugn börjar 13 imorgon! Hörs senare.

Godmorgon!

Ännu en dag i sängen och med sovmorgon. Känner hur det river i halsen men å andra sidan, är inte förkylningar alltid värst på morgonen?

Jag försöker få tag i min samordnare på jobbet för att friskanmäla mig. Jag är inte frisk idag, men imorgon kommer jag vara det för det har jag bestämt! Jag som annars är van vid att ha fullt upp med jobb tycker verkligen att det blir långsamt att ligga i sängen och plöja filmer. Något mer som jag längtar efter att få göra är och träna! In på gymmet, ställa sig på crossen och med en bra playlist i öronen, då går det som en dans. Måste dock vänta med detta i sju dagar. Köns dock bra och veta att motivationen finns!

Nej, om jag skulle försöka få tag på henne nu och sen kolla klart på filmen ifrån igår tillsammans med en stor kopp kaffe! Eller kaffe i glas. Jag dricker ju kaffe i glas överallt förutom på jobbet (?)

Vi hörs senare!

Detta är nog det bästa jag någonsin har skrivit. För det är så jävla sant. Jag tror alla. Varenda jävel kan känna igen sig i detta. Är tvungen att publicera det här med helt enkelt.

Det är någonting med juli månad och om att släppa taget. Ibland måste man släppa taget om något som är väldigt fint och tryggt. Man måste släppa taget om det när det fula tar över det fina och när det otrygga tar över det trygga. Helst lite innan. Man vet egentligen hela tiden att det inte är något bra, men hjärtat och hjärnan samarbetar nästan aldrig i dessa situationer. Man kan sitta i sin soffa tillsammans med sin bästa vän och efter tre glas vin säga att man ska göra verklighet utav hennes goda råd. Man kan gå ut och dansa en hel natt, byta telefonnummer med tio killar och ta med sig den elfte hem.  Men hela tiden finns det en tanke ägnad åt någon som befinner sig på en helt annan plats i världen. För det är ju inte han som kysser min hals i taxin på väg hem till min lilla etta, det är ju inte han som tar mig under armen i trappuppgången på väg upp till min dörr för att jag tagit på mig ett par alldeles för höga skor och när jag druckit lite för mycket vin. Och det är inte hans mun och ögon som talar när han säger att jag är den finaste han varit med. Och så vaknar man på morgonen bredvid en vilt främmande människa och undrar hur fan han hamnat under samma täcke som mig. När han sedan är på väg att gå ger han mig en kindpuss och frågar om vi ska höras igen? "javisst" ljuger jag. Men jag klandrar inte honom. Det är ju jag som gett av hela mig själv till honom en hel natt, så egentligen är det inte alls  konstigt att han frågar om vi kan höras igen. Han vet ju inte att jag står och tänker på någon annan när han pussar mig hej då eller att när jag under natten utbytte kyssar med honom hade en helt annan man i mina tankar. Den här historien kan upprepas ett flertal gånger med olika och ibland med samma personer om igen. Sen kan man vakna en morgon, i en alldeles för varm och trång säng. Man ser att någon har flätat sin hand i ens egen. Man vänder sig om och ser in i de blåaste ögon man någonsin sett, man hostar honom i ansiktet för att man är dödssjuk och inte kan hålla tillbaka det. Han besvarar det med en kyss. "Nä men nu kanske du också blir sjuk." "Vad gör det?" svarar han och fortsätter kyssa mig. Och plötsligt försvinner hostan. Och känner jag efter riktigt ordentligt så finns det bara han. Han och ingen annan i mina tankar. Jag kommer på mig själv att ha slutat tänka på han som jag tidigare ägnat alldeles för mycket tankar åt. Jag ler och börjar nästan skratta mellan kyssarna.  "Vad skrattar du åt?" Undrar han. Jag ler och svarar att jag bara är glad. Han ler tillbaka och lägger sina armar runt mig. Nu sover vi en halvtimma Denise. Jag låg klarvaken den halvtimman och tänkte att komma över någon är som en långdragen och envis förkylning. Hur många sömnlösa nätter den än bringar en så blir hostan alltid lindrigare och lindrigare. Och till slut är den helt borta. Oavsett om det sker i en trång hotellsäng i Alanya eller hemma hos pojken med de blå ögonen.

2012-07-17 @ 02:53:18 - denise ljunggren

Hej

Skriver nog min sjutusentredje blogg nu. Har verkligen inte varit duktig på bloggandet den senaste tiden och jag tror att det lätt blir så, man ramlar ur skrivandet på internet eftersom man vet att man inte har flera tusen otåliga läsare som sitter och väntar på att bloggen ska uppdateras. Å andra sidan skriver jag ju jämt. Det kan man inte tro... Men det gör jag. Jag skriver nästan något varje dag. Är det inte på datorn så är det på telefonen eller en pappersnäsduk. En halvgalen tjej, som har nära till skratt och är väldigt frispråkig sitter väl fan inte och skriver nästintill varje dag (?) tänker ni. Men jo, det gör hon.

Jag hoppas. Lovar inget. Men hoppas att jag kommer skriva regelbundna inlägg om allt som händer och sker. Jag har liksom inte tagit mig ur sommaren helskinnad ännu känner jag. Ibland snurrar fortfarande händelser ifrån varma juni kvällar i en fart utav 120 i skallen och ibland är jag hur lugn som helst. Ibland har jag inte tid och ibland har jag all tid i världen men tycker att något är så personligt och privat att jag väljer att inte dela med mig utav det. Och när jag väl köper de där skorna jag dragit mig för att köpa i flera månader eller får en ny favoritdrink så glömmer jag helt att det skulle kunna vara något att skriva om. Sen så rinner det ut i sanden. Och jag får bloggtorka.

På återseende!